Nu är det dags! Fjällturen är spikad och vi är 8 st glada och taggade ungdomar som med. vecka 29 smäller det och vi åker på fredagen vecka 28. Vi funderade på att droppa förbi trästock-festivalen på fredagen och sedan fara upp till Nikkaloukta på lördagmorgon där vi ska börja vandringen.

Vi kommer att ha med oss en filmare som kommer dokumetera hela resan så förhoppningsvis kommer det komma upp många roliga klipp här på bloggen efter fjällvandringen är slut. Vi kommer även skriva en resedagbok som vi lägger ut här på bloggen och ni får gärna skicka in era egna resedagböcker om ni ska vandra i sommar, till vår mailadress här på hemsidan så kan vi lägga upp den.



Hoppas ni får en bra sommar och en lyckad fjälltur!
Läs alla våra tips här på bloggen och det kommer att komma fler under sommarens gång. :)

Måndag 28/7

Efter en fyra timmars bussfärd till Luleå slängde vi packningen på ryggen och vandrade några kilometer till Julias mammas lägenhet. Där packade vi den fullständiga packningen, kollade att tältet var komplett och handlade mat för turen. Julia sprang runt som en skållad bäver och packade och fixade, orolig för att glömma något viktigt, skrev listor och kollade busstider medan Amanda satt som trollbunden framför Mtv och packade ner lite saker då och då. Hon tycktes inte ha blivit smittad av resfebern som Julia uppenbarligen led av. Senare fastnade hon framför en amerikansk komedi som hon satt och skrattade till samtidigt som Julia låg bredvid och försökte somna så fort som möjligt så att en eventuell försovning kunde undvikas. Så småningom vaknade hon upp ur sin dvala och såg att tv:n fortfarande var på medan Amanda slumrade sött tätt intill.

Tisdag 29/8

Vi steg på tåget utan några krusiduller efter att Julia tvekat om att det verkligen var rätt tåg (fyra gånger). Framme i Kiruna fem timmar senare klev vi på bussen till Nikkaluokta som var överfull. Vi satt längst bak längst in som två packade strömmingar. Vi insåg att vi glömt T-spriten varav en tolvårig unge kunde bekräfta att det inte fanns att köpa i Nikkaluokta. Det enda som kunde rädda oss var ett mirakel (eller att det fanns att köpa i Kebnekaise fjällstation).

Så började vår vandring mot det stora äventyret. Vid Ladtjojaures strand skulle vi kliva på båten som även den var knökfull. Men vi kom fram till att det bästa av allt är när man måste maka ihop sig lite extra för att få plats med en till.

Efter båtresan fortsatte vi vandringen mot Kebnekaise, och Amanda fick plötsligt ont i foten. Men den lindande vi och stoppade på fina sandaler. Vi tyckte inte om när andra vandrare försökte gå förbi oss utan ökade genast takten för att ge bästa möjliga motstånd. Och det var också de som fick ge sig. En kilometer från Keb slog vi upp tältet och vandrade sedan till fjällstationen för att laga mat, köpa t-sprit och bada bastu. Det blev souvas (rökt renkött) och potatismos till middag. Det kittlade skönt i kistan!

Vi fick stå ut med stockholmare och kineser som slängde nudelförpackningar i komposten. Vi funderade på att göra en topptur, men en skeptisk instruktör såg Amandas onda fot och kind of dödade vårt intresse. Däremot skulle den lata bruden från Kina upp på toppen (hennes man hade burit all hennes packning som inkluderade jeans, en stor frottéhandduk och TVÅ stora necessärer.) Vi rökte på i torkrummet (hängde upp kläderna på tork), tvättade lite kläder och gick tillbaka till tältet där vi ligger och skriver nu.

Nattnotis - Amanda lägger armarna om Julia i sömnen och säger ''Jag vill ha dig.''

Dag två är snart avklarad och resultatet är en skadad fot, ett skadat knä, fyra ömma höfter och axlar + största möjliga bondbränna. Dagen började lite segt med att vi trodde att vi hade gått cirkus 4 km, men vi kollade sen med kartan och såg att vi gått knappt 2 km. Mycket folk på väg mellan Singi och Keb. Solen stekte på vår vänstra sida hela dagen vilket resulterade i den läckra bondbrännan och Julias nya tvättbjörnslook. Amanda fick gå med sandalerna även idag, vilket visade sig vara lite problematiskt då det var dags att ta sig över små vattendrag. Julia kom lätt över i sina impregnerade Gore-Texkängor, medan Amanda fick gå långa omvägar/vada barfota över för att slippa bli blöt om strumporna.

Ett par hundra meter från Singistugorna hittade en tältplats. Middagen blev souvas (fortfarande rökt renkött) och makaroner, som tillslut kunde tillagas efter en klantig utvältning av det fullt brinnande köket (Julia).

Nu är vi väldigt trötta och är lite fundersamma hur i helvete (på fjället får man svära!) vi ska klara det här i en hel vecka. Men det kommer nog gå bra bara vi kommer in i tempot.

Torsdag 31/7 

Kom oss i väg tjugo i elva efter att ha lånat dasset i Singi. Dagens sträcka gick bra att gå och vi stannade vid vindskyddet i Koupervagge för att äta lunch. Genom dalen kunde vi se Drakryggen men molen låg i vägen för Sydtoppen. Det var lite synd. Vi knallade vidare och kom fram tidigt. Hittade en fin tältplats alldeles nedanför Sälkastugan.  Fick syn på ett par som börjat slå upp sitt tält en bit bort och genast kom tävlingen igång. Med vår eminenta tältuppsättning kammade vi hem segern. 1-0 Rådjursvägen.

Gick och sa hej till stugvärden, och bunkrade upp med Bullens, russin och Gott & Blandat. Fattade det idiotiska beslutet att trycka i oss godiset och russinen innan middagen vilket ledde till illamående och ångest. Började i alla fall tillaga middagen medan nakna män och kvinnor ilade mellan bastun och jokken. Så vi fick se x antal genitalier under vår bacon-och-makaroni-middag. Sälka är lite blåsigt och det skulle inte kännas helt fel att krypa ihop i en stuga, men det ska vi göra imorgon. Vi har 10 km till Nallo där vi ska tillbringa natten i stugan. Nu är klockan snart nio och vi ska sova.

Guten Nacht

Fredag 1/8

Sov dåligt i natt. Det blåste kallt ute och vi låg och huttrade i våra sovsäckar. Det var svårt att få kläderna torra men Amanda lyckades snika in sina strumpor på tork i en av stugorna. Klockan 10.00 stod vi på startlinjen inför den fjärde etappen. Vi började med en uppförsbacke på cirkus två kilometer. Framme vid vadet blev det lite problem. Vi orkade inte ta av oss skorna, utan gick längre upp för att slippa bli blöta. Julia studsade smidigt som en bäver över jokken medan Amanda tvekade en aning innan hon krånglade sig över.

Eftersom vi redan kommit så högt upp på fjället ville Julia gå till krönet för att se utsikten; Reaiddaglaciären, Knivkammen och Pyramiden. Cirkus 50 meter i uppförsbacken från målet vände hon neråt eftersom att hon blev lite skraj av höjden och stenarna som kunde brista. Dessutom skulle Gudrun P (Julias mamma som har oroliga anlag) inte bli överförtjust om hon fick höra om dessa bravader. Så Julia tog sig ner igen och passade på att spela in sin egen version av Coldplays Violet Hill. Amanda väntade längre ner, utmattad efter att ha burit två ryggsäckar, ramlat och slagit smalbenet. Vi knallade ner till den gröna sjön medan vi spelade in några filmer. Sen blev det lunchdags, och efter det gick vi tillbaka till leden.

När det var dags att börja svänga in i nästa dalgång fick vi syn på två vandrare på andra sidan jokken. Vi insåg att vi missat att gå över jokken. Fick därför försöka ta oss över på ett svårare ställe än tänkt. Behöver vi säg att Julia kom över kvickt (visserligen med en blöt fot) medan Amanda stog länge och väl och tvekade innan hon påbörjade sin vingliga färd över jokken. Sedan hade vi bara sluttningen kvar innan vi fick syn på Nallostugan. Det var en otroligt skön syn eftersom vi visste att vi skulle få sova inne inatt. Nu ligger vi i våra sängar och väntar på att vi ska få gå och lägga oss, njuta av en hel natts sömn i värmen. Men först ska vi dricka varm choklad som Julia sparat ett litet ballerinakex till. Har legat och läst gamla turisttidningar.

Lördag 2/8

Hej Dagbokis!

Vaknade av att två fagra skåningar sov i slaferna under oss. Julia hade vaknat när de hade kommit fram till stugan på natten. Vi pratade med dem, de var bröder och gick i långsam takt för att den yngre brodern skulle hinna fotografera med sin flashiga digitala systemkamera. De tipsade oss om ett hjortonställe de hittat på vägen till Abiskojaure, vi tipsade dom om våran frys.

Pastilltanten (gick samma rutt som oss och avslutade varje måltid med 'En lakritspastill på det här skulle ju sitta fint!') och hennes dotter (som hade tagit med sig en portabel espressomaskin) var trevliga och bjöd på fruktsoppa till gröten som Amanda slafsade i sig.

Etappen till Vistas (9 km) gick på tre timmar och vi hann aldrig äta innan vi nådde trädgränsen och fick syn på stugan. Det kändes tråkigt att lämna trädgränsen och alla fina vyer. (Julia säger saker orkar inte skriva upp).

Vi kom ner till stugorna och hälsade på stugvärden Anders, en senig femtitaggare med skrikblå träningsbrallor. Han berättade att stugvärdslivet handlar om att finna ro. Men han tyckte att det kunde bli lite långtråkigt (langweilig auf deutsch) ibland, för det var inte alltid han hade gäster om nätterna. Men när vi stod på bron blev de en vändning i Anders stugvärdsliv och plötsligt strömmade gästerna in från höger och vänster (norr, söder, väster, öster och uppifrån).

Efter fyra dagar utan kontakt med omvärlden tänkte vi att våra föräldrar skulle bli glada om de fick ett livstecken från oss. Så vi besteg en mindre topp (läs kulle) där Anders hade utlovat två till tre pinnar. Väl uppe på toppen var det bara Amanda som fick kontakt. Den förste hon ringde var märkligt nog Victor (scoutkompis) som klagade på att hon pratade för högt. Han verkade inte förstå hur hedrad han borde känna sig över att få en sådan uppringning, det var ju nästan som om självaste Loket skulle ringa och meddela att han vunnit 15 års förbrukning av kattmat! Nästa uppringning fick Andrea A (Amandas mamma - anlag för värre oroligheter än Julias mamma) som fick i uppgift att meddela resten av världen att vi var vid liv.

Middagen blev makaroner och salamikorv i en härlig blandning tillsammans med en klick smör. Utsökt! Kock-SM nästa. Sedan önskade Amanda lite alone time, så hon gick upp till telefonkullen igen för att ringa sin pojkvän igen som grämt sig över att han missat samtalen hon ringt tidigare. Julia låg i tältet och läste en bok, och sedan somnade vi i den kalla natten.

Söndag 3/8

       

Idag var det siesta day och det varfan den tråkigaste av alla dagar. När man blivit van att gå minst en mil varje dag och kommit in i rytmen så är en vilodag lika välkommen som ett genomsurt tält i ansiktet. Iallafall den här gången. Vi har inte haft något att göra förutom att Julia knallade upp på en ny kulle för att få täckningpå mobilen, men den uteblev.

Vi har läst en massa nummer av turist och Amanda har fnissat till en Larsontidning. Vi har också hjälpt Anders lite, tillexempel med att lämna våra smutsiga kängor på hans nyskurade golv.

Nu ligger vi i vårt tält och läser, har inte ens varit uppe i 12 timmar. Plötsligt började Julia tänka på hemresan, om den verkligen var på onsdagen som vi hela tiden tänkt. Men på tågbiljetten står det TISDAG 5 augusti och inte onsdag och plötsligt är scenariot ett helt annat. Vi måste gå utav helvete, minst två mil imorgon (måndag) för att slippa stressa på tisdag. Bara två nätter kvar i det kalla tältet nu, och ikväll har vi satt ihop sovsäckarna för att få lite mer värme.

God Natt

Måndag 4/8

Vaknade av regnet på måndagsmorgonen, packade ihop det blöta tältet och tog farväl av stugvärden Anders. Han tyckte att det kändes som att vi varit där i en vecka.

Vilodagen hade inte varit så bra för oss eftersom det kändes jobbigt att gå, och de 34 kilometer som återstod kändes oändliga. Plötsligt tappade vi bort stigen och började följa ett upptrampat spår efter jokken. Vi trodde först att det var en människostig, men när stigen ringlade sig ut på myren och det låg spillning längs med insåg att det var en älg som gått där, och att den nog kunde finnas i närheten. Vi fortsatte iallafall efter jokken för att vi tänkte att vi så smånignom skulle komma till båtlämningen som skulle leda oss tillbaka till leden.

Efter ett tag kom vi fram till en kåta där det fanns en saltsten till älg, och strax därefter fick vi syn på något som inte kunde vara annat än björnskit. Färsk björnskit. Då ville vi verkligen bara hem, eller åtminstone hitta leden. Efter att ha gått utanför leden i ett par kilometer, fått ta omvägar för att komma över djupa diken, fick vi iallafall syn på båtlämningen. Men för att komma till den var vi tvugna att ta oss över ännu ett dike, vattenfyllt med lerig botten. Och där gick det inte att ta några omvägar. Så vi snörade av oss kängorna kavlade upp byxorna till knäna och vadade över. Julia gick först, sjönk ner lite längre än till knäna men tog sig över någorlunda torr. Sen var det Amandas tur. Hon tvekade lite men hade inget annat val, utan vadade över, sögs fast, ramlade framlänges. Men som tur var landade hon på den leriga stranden istället för i vattnet. Julia kunde inte hålla sig för skratt, trots att det var en jävla situation vi hade hamnat i.

Plötsligt kände vi att vi kunde gå hela vägen till Nikkaluokta (12 km) istället för att stanna i den läbbiga björnskogen. Vi kokade upp lite linsgryta till middag för att orka fortsätta. Vi gick ett tag till och hade ingen om var i var och efter 10 timmars vandring (från start) orkade vi inte fortsätta utan slog läger på första bästa tältplats och dåsade i säng. Julia ringde mamma och lät som en bumbibjörn.